Välkommen att vandra i Ottilia Adelborgs fotspår! Vandringen består av 10 olika stationer. Du väljer själv hur många du vill besöka. Promenaden går genom Gagnefs kyrkby och är nästan 2 km lång.
Ladda ner kartan som pdf-fil här.
Kulturstråket är markerat på kartan nedan. Det finns också som lösa kartblad att ta med på vandringen. De ligger i anslutning till informationstavlan vid Ottilia Adelborgmuseet.
Kulturstråket är ett samarbete mellan Ottilia Adelborgmuseet och Gagnefs kommun.
Stort tack till Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga och Gagnefs Pastorat, Olympicaskolan, Lars Liss samt Norling skylt AB.
Manus och text Ingrid Zakrisson, ordf Ottilia Adelborgmuseet
Formgivning Gunilla Tegen, Gagnefs kommun
Ottilia Adelborg (6/12 1855-19/3 1936), o.g., Gagnef. Se AAB 11.
Foto: Hans Per Persson. Porträtt av Ottilia Adelborg. Tillhör Lars Liss.
Ottilia Adelborgmuseet ligger i Gamla Prostgården, en byggnad med anor från 1600-talet. 1734 besökte Carl von Linné prostgården på sin dalaresa.
Museet presenterar Ottilia Adelborg som konstnär och författare samt hennes gärning med att bevara det folkliga kulturarvet med samlingar av Gagnefsdräkten och knypplade spetsar. Museet drivs av en ideell förening med stöd av Gagnefs kommun.
Ottilia Adelborg (1855 – 1936)
Näst yngst av fem systrar, uppvuxen i Karlskrona. Efter faderns bortgång flyttade hon med mor och två systrar till Stockholm. Med tre vuxna döttrar och knapp ekonomi var det nödvändigt att finna en försörjning. Maria Adelborg blev mönsterriterska, bland annat hos Handarbetets Vänner. Gertrud Adelborg var föreståndarinna hos Fredrika Bremer Förbundet och en av kvinno- och rösträttsrörelsens förgrundsgestalter.
Ottilia Adelborg valde konsten och gick 1878 – 1882 på Konstakademien. Hon tillhörde en av de första generationerna kvinnor som fick möjlighet att skaffa sig en konstutbildning.
Hela livet var hon verksam som konstnär, författare av barnböcker och skildringar av livet i Gagnef samt initiativtagare till Gagnefs knyppelskola och Gagnefs Minnesstuga.
Sommaren 1893 besökte hon Dala-Floda för att måla. Konstnärsvännen Hildegard Thorell bjöd då in henne till Gagnef. Lite motsträvigt tackade hon ja. Hon hade ju hört att Gagnef var fult, efterblivet och fattigt. Men väl där ändrade hon uppfattning.
Senare skrev hon i sin dagbok:
”Här är alldeles naivt och full sagostil på allt”.
Under sin Dalaresa 1734 övernattade Carl von Linné i prostgården. Han upptecknade då växterna i prosten Andreas Hesselii (1677-1733) rabatt. Denne hade efter sina 12 år som kyrkoherde i Christina församling i Nya Sverige i Nordamerika tagit med sig en del växter hem till Gagnef.
Rabatten kunde tack vare uppteckningen återskapas av Ottilias odlarförening i samband med Linnéjubileet 2007.
Foto: A L Falk. Kyrkskolan 1908. Tillhör Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga.
Här låg den gamla kyrkskolan, där Ottilia Adelborg 1903 hyrde en bostad tillsammans med sina systrar.
I hennes dagbok står att läsa 8 maj 1903:
”Idag är en märkvärdig dag. Vi har hyrdt sommarnöje.
Vi ska ha sommarnöje, ja i Gagnef till. Ja, och trädgård till. Ja, om 3 rum och kök. Hvad sägs om det!”
Valet av sommarnöje blev lyckat. Ottilia Adelborg ritade, målade och bedårades av bygden.
När hösten kom återvände systrarna till sina arbeten i Stockholm. Ottilia själv valde att stanna kvar. Senare skrev hon:
”Vi trivdes i Gagnef. Vi måtte ha trivts över all måtta och höva väl. Vi kunde inte besluta oss för att resa därifrån.
Vi stannade sommaren ut, därför att sommaren var så vacker, och hösten ut, därför att hösten var ändå vackrare och vi julade i Gagnef för den vackra julottans skull. Vi kunde inte låta bli att övervintra, därför att vintern i Gagnef var vit, medan den i Stockholm var grå – och äro kvar här än efter 17 år och hoppas få vara här till vår levnads slut.”
Vi, det var hon och ritpennan som hon kallade sitt konstnärskall.
Foto: A L Falk. Liss Per med familj vid skolhuset 1908. Tillhör Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga.
Från sitt fönster i skolhuset såg Ottilia Adelborg ut mot björkallén i Långgattu och ladorna på andra sidan, idag Gagnefs Boställe. På ett fotografi från 1908 syns kyrkvärden Liss Per med hela sin familj framför skolhuset. I bakgrunden skymtar några lador. Inte olik den utsikt som finns idag.
När Hilma af Klint kom till Gagnef 1904 hade Ottilia Adelborg bott där i ett halvår. De hade lärt känna varandra 1882 på Konstakademien och höll sedan kontakt livet igenom. Det blev intensiva dagar, fyllda av promenader, samtal och tecknande. Eftersom det var vinter är det troligt att de ibland satt inne i stugvärmen och tittade ut och målade av det de såg, vilket resulterade i målningar med samma motiv. Ottilia Adelborg skrev i dagboken 4 februari 1904.
”Vi har det bra tillsammans och rita så att vi äro helt matta. Idag kyrkvaktaren och det var roligt – Aldra bäst att få rita tillsammans med en god kamrat.”
Ottilia Adelborg visade sitt älskade Gagnef, landskapet, människorna, traditionerna, de färgstarka dräkterna… Hilma af Klint prövade sina tankar om andevärlden. Den väg hon stod i begrepp att beträda. Den mer pragmatiska Ottilia Adelborg lyssnade och tog in.
När Hilma af Klint reste tillbaka till Stockholm söndagen den 7 februari 1904 skrev Ottilia:
”Idag har Hilma Klint rest. Hon medförde mycken trefnad och det gick utmärkt bra att arbeta tillsammans med henne. Hon har talat mycket om teosofi och spiritism – och det är mycket däraf som jag tycker om – men ej tror jag på andarna.”
Foto: A L Falk. Kyrkfolk vid kyrkan, 1905. Tillhör Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga.
Ottilia Adelborg hyrde åren 1903–1908 bostad i skolhuset, granne med kyrkan. Här befann hon sig i händelsernas centrum. Hon kunde följa skolbarnens lek, se vem som passerade genom byn, kyrkfolket när de anlände till kyrkan…
Gagnefs kyrka fick sitt nuvarande utseende på
1770-talet. I vapenhuset ovanför den stora porten hänger en målning gjord av Ottilia Adelborg. Den placerades först i kyrkorummet år 1929. Hon arbetade länge med otaliga skisser i flera olika tekniker. Uppmuntrad av Emma Zorn och Anna Wettergren-Behm talade hon med Märta Måås Fjetterström om att göra en textil bild. Ur dagboken, 1926:
”Anna och Emma vill att jag skall arbeta ut S:t Göran-skissen för gobelin eller röllakan. Märta Måås väva.”
Men Ottilia Adelborg blev trots mycket arbete inte nöjd med resultatet. Verket målades istället i oljetempera. När målningen var klar skrev Ottilia Adelborg:
”En bonde telefonerade sedan till mig: Det är inte den vanliga S:t Göran utan Dalarnas S:t Göran.”
Maria, Gertrud och Ottilia Adelborg är alla begravda på Gagnefs kyrkogård.
Foto: Gamla Prostgården och Prostdammen, 1908. Tillhör Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga.
Överallt i Gagnef stöter vi på dem – lokorna, de små sjöarna runt om i landskapet.
Sjöarna är så kallade isgropar som bildades under istidens jättegrytor där sjöarna frästes ur marken när isen drog sig tillbaka. Varken tillflöden eller utlopp syns.
Perfekt för vinterns skridskotur. Idag på samma sätt som på Ottilia Adelborgs tid.
Ner mot Dalälven finns också många raviner, bildade av älvens urgröpta slingringar. En av dem alldeles vid kyrkan kallas ”Långgropa”. Här gick vägen ner till ångslupsbryggan, där kyrkbåtar och kolflottar förr lade till. När järnvägen kom fick älven allt mindre betydelse.
Att eken inte trivs norr om Dalälven brukar man säga. Men stämmer det?
Ottilia Adelborg satte ekollon och drev upp plantor som hon skänkte till sina vänner, bland annat Emma Zorn. Skollärarna fick också ett stort antal som de fördelade bland eleverna.
I dagboken skrev hon den 24 maj 1917:
”Omkring 150 småekar ha gifvits bort genom skollärarna.”
Så det är inte otroligt om du ser en ek i Gagnef.
”…en ovanligt vacker kyrkby, en fridfull och frodig idyll med stora skuggiga träd över den trevligt krokiga bygatan”.
Så beskrev Karl Erik Forsslund Gagnefs kyrkby 1922 i ”Med Dalälven från källorna till havet”. Riksväg 70 gör att de flesta susar förbi kyrkbyn utan att ens märka den. Den som tar omvägen genom byn får nästan samma känsla som Ottilia Adelborg en gång fick.
Många av dem hon lärde känna bodde i gårdarna runt omkring. Vi möter dem i hennes konst.
Ottilia Adelborg hade lätt för att bli bekant och småprata med dem hon mötte. En del var nog lite fundersamma över ”stockholmsfröken”. Men hennes genuina intresse för människor gjorde henne snart till ”fröken Ottil” bland bygdens folk.
”Det går gärna lite småprat mellan den som håller i pennan och den som sitter modell. Allt möjligt prat, bara för att hålla den som sitter vaken.” Dalritningar 1920.
En del av hennes barnmodeller blev hon bekant med vid kyrkskolan. Barnen som först var försiktiga, men sedan när de märkte att hon respekterade dem, fick förtroende och närmade sig henne. De häpnade över att hon betalade en liten slant för att de skulle sitta modell.
Foto: Hans Per Persson. Gertrud och Ottilia Adelborg på förstukvisten till sitt hem. Tillhör Lars Liss.
Systrarna Adelborgs nya hem på Solsheden stod färdigt 1907 och året därpå flyttade de in alla tre. Då var Maria 59, Gertrud 55 och Ottilia 53 år.
Umgänget var stort, huset fullt av vänner. Systrarnas många kontakter och engagemang fortsatte att uppta deras tid. Här möttes de, den tidens kulturelit, för samtal, umgänge och rekreation. Zorns och Larssons, Curmans, Wålstedts, Elsa Beskow, Alice Tegnér, Hilda Munthe, Märta Måås-Fjetterström, Tyra Kleen, Hilma af Klint…
De flesta i umgängeskretsen var kvinnor. En ofta sedd gäst var Karin Larsson, konstnärskamrat sedan studietiden. Emma Zorn kom också att bli en ständig gäst och finansiär. Det var tack vare henne som huset fick centralvärme och vattentoalett. Systrarna själva slet hela livet med en ekonomi som aldrig ville räcka till.
Gertrud Adelborg hade ett stort intresse för trädgård. Åren kring första världskriget anlade hon en frukt- och grönsaksträdgård som förebild och för att dryga ut mathållningen.
Strax intill lät systrarna Anna och Lotten Falk bygga ett hus. Här bodde de tillsammans med Clara Wahlström, liksom Gertrud Adelborg starkt engagerad i kvinno-frågor. De kallades av bygdens folk för ”de tre falkarna”. Tillsammans med Gertrud Gussander, den första kvinna som arbetade som läkare i Dalarna, var de sju kvinnor som umgicks mycket. De kom alla utifrån, var ogifta, med borgerlig bakgrund och med yrkesutbildning. De kom att påverka Gagnef på olika sätt.
Foto: Ola Bannbers. Fyra kvinnor utanför klädstugan 1918. Tillhör Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga.
I likhet med Artur Hazelius, Anders Zorn, Gustaf Ankarcrona och många av tidens kultur-personligheter ville Ottilia Adelborg bevara den kultur som under 1800-talet höll på att försvinna. Genom att samla in föremål, nedteckna seder och bruk bevarades minnet till kommande generationer.
Ottilia Adelborg hade tidigt engagerat sig i att bevara det folkliga kulturarvet och då främst den unika knypplingsteknik som fanns i bygden, men som allt färre behärskade. Tack vare bildandet av en knyppelskola fick hon en ung generation att föra traditionen vidare samtidigt som knyppelflickorna fick en inkomst och ett yrke.
Nästa initiativ var Gagnefs Minnesstuga. Tillsammans med systrarna Anna och Lotten Falk samt Clara Wahlström samlades byggnader, föremål och medel in för att förverkliga drömmen. År 1909 stod den färdig och skänktes som gåva till Gagnefs folk.
Den kom att kallas Minnesstuga, inte hembygdsgård. Här skulle man minnas och bli påmind om sin historia. I stadgarna från invigningsåret 1909 står att minst två styrelsemedlemmar skulle vara kvinnor. Och så kom det att bli.
Foto: Elin Köpman. Uppdragning av sista kyrkbåten på flottbron 1919. Tillhör Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga.
”Gagnef var för mig det bästa på jorden och det bäst på jorden var mitt.”
Platsen för Minnesstugan på sluttningen mot älven var väl vald. Härifrån var utsikten fantastisk. De skogklädda bergen och fäbodarna i fjärran var platser Ottilia Adelborg och hennes vänner ofta sökte sig till på sina långa fotvandringar.
Nere vid Dalälven ligger en av Gagnefs flottbroar. Den är öppen för biltrafik. Den äldsta bevarade är bron vid Österfors och endast tillgänglig för fotgängare och cyklister.
Namnet flottbro kommer av att broarna flyter på vattnet, på ”flottar”. De höjer och sänker sig med vattenståndet, ett vanligt sätt att bygga broar över Dalälven.
Österdalälven och den närbelägna Västerdalälven var viktiga transportleder men avskärmade också byarna från varandra. Människorna behövde transportera över sig, sina djur och varor över vattnet. I äldre tid gick färjor över. Senare ersattes de av flottbroar.
Ottilia Adelborg (6/12 1855-19/3 1936), o.g., Gagnef. Se AAB 11.
Image: Hans Per Persson. Portrait of Ottilia Adelborg. Owner: Lars Liss.
The museum is located in the old parsonage, a building dating back to the 17th century. Carl Linnaeus visited the parsonage on his travels through Dalecarlia in 1734.
The museum presents Ottilia Adelborg (1855-1936) as an artist and writer, as well as her work to conserve cultural heritage with collections of the Gagnef costume and lace. The museum is run by a non-profit association with the support of Gagnefs kommun.
During Carl Linnaeus’ travels to Dalarna in 1734, he stayed in the parsonage in Gagnef. This is where he recorded the plants in the flower beds of parson Andreas Hesselii (1677-1733). Parson Hesselii had after 12 years as vicar in Christina parish in News Sweden, North America, brought with him some plants back home to Gagnef.
Using these records, the Ottilia Horticultural Society was able to recreate this flowerbed in 2007 to commemorate the 300th anniversary of Carl Linnaeus’ birth.
Foto: A L Falk. Kyrkskolan 1908. Tillhör Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga.
Image: A L Falk. Church School 1908. Owner: Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga.
This is the location of the Old Church School where Ottilia Adelborg and her sisters rented rooms in 1903.
The choice of summer retreat was a success. Ottilia Adelborg spent her time drawing, painting and was enchanted by the countryside. When autumn arrived, the sisters returned to their work in Stockholm. Ottilia alone chose to stay. Later she wrote:
”We truly enjoyed Gagnef. We were by all means thriving. We could not decide to leave. We stayed the summer, because the summer was so beautiful, and then the autumn, because the autumn was even more beautiful and then we celebrated Christmas in Gagnef because of the beautiful service on Christmas Day. We could not help but stay on for that winter, because the winter in Gagnef was white, while it was grey in Stockholm – and after 17 years we are still here and hope to spend the rest of our lives here.”
We, that is, she and her writing pen, which is what she called her calling as an artist.
Foto: A L Falk. Liss Per med familj vid skolhuset 1908. Tillhör Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga.
Image: A L Falk. Liss Per with family by the School House in 1908. Owner: Gagnefs Minnesstuga.
This is the view from Ottilia’s window in the old school building, not unlike the view today towards the barns of “Gagnefs Boställe”.
When Hilma af Klint visited Gagnef in 1904, Ottilia had been living there for half a year. They had become acquainted at the Royal Academy of Fine Arts in 1882. In Gagnef, they spent intense days walking, conversing and drawing. Ottilia showed Hilma around her beloved Gagnef: the landscape, people, traditions and colourful costumes… Hilma af Klint tried her thoughts about the spirit world. Ottilia was more practical and wrote in her diary 7 February 1904:
”Hilma Klint left today. She brought much comfort and
we could work together most excellently. She spoke much about theosophy and spiritism – and I appreciate much thereof – but I do not believe in the spirits.”
Foto: A L Falk. Kyrkfolk vid kyrkan, 1905. Tillhör Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga.
During the years 1903–1908, Ottilia Adelborg rented rooms in the Schoolhouse next to the Church. Here she could follow the school children playing, see who passed through the village, churchgoers as they arrived at the church…
Image: A L Falk. Churchgoers by the Church, 1905. Owner: Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga.
Gagnef Church has a long history. It acquired its current appearance in the 1770s. Above the door in the church porch is a painting by Ottilia Adelborg. It was first placed in the nave in 1929. She had worked for a long time with several sketches and in various techniques.
At first she wanted to make it into a Gobelin and asked famous textile artist Märta Måås Fjetterström to weave it.
But instead, she painted it in oil tempera. When she had finished the painting, she wrote:
”A farmer later telephoned me. It is not the usual St George, but St George of Dalecarlia.”
The three sisters Maria, Gertrud and Ottilia Adelborg are all buried in Gagnef’s cemetery.
Foto: Gamla Prostgården och Prostdammen, 1908. Tillhör Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga.
Image: The Old Parsonage and Parson’s Pond, 1908. Owner: Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga.
All over Gagnef, there are small lakes shaping the scenery. The lakes are so-called ice cavities that were created during the Ice Age. Neither tributaries nor outflows are visible.
By the Dal River, there are several ravines created by the meandering river. One of them is right by the Church. This is where the road led to the steamship pier, where church boats and coal rafts used to dock. The river lost its importance once the railway arrived.
It is said that the oak tree does not grow north of the Dal River, but is that true? Ottilia Adelborg planted acorns and grew plants that she gave to her friends, among them Emma Zorn. The school teachers were also given a few to pass on to the pupils. On 24 May 1917, she wrote in her diary:
”About 150 small oak trees have been given through the school teachers.”
So, it is no surprise if you see an oak tree in Gagnef.
Image: Karl Erik Forsslund, 1918. Nisses Carin, Tjärna. Owner: Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga.
Image: Hans Per Persson, 1915. Svanfar, Övre Tjärna. Owner: Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga.
Most people rush by Gagnef on highway 70 without noticing the Church Village. If you do make the detour via the village, you are left with almost the same feeling that Ottilia Adelborg once had. Many of the people she became acquainted with lived in nearby farmsteads. We meet them in her art. Ottilia Adelborg was easy to become acquainted with and she enjoyed small talk with those she met. Some probably wondered about the ”Stockholm spinster”. However, her genuine interest in people soon made her known as ”Miss Ottil” among the locals.
”There is plenty of small talk between the one holding the pen and the model. All sorts of talk, if only to make sure the model stays awake.” Ottilia Adelborg wrote in her book ”Drawings of Dalecarlia”, 1920.
Some of the children she drew, she met in the Church School. At first, the children were cautious, but once they realised that she respected them, she gained their trust. They were surprised that she paid them a small penny to sit for a drawing.
Foto: Hans Per Persson. Gertrud och Ottilia Adelborg på förstukvisten till sitt hem. Tillhör Lars Liss.
Image: Hans Per Persson. Gertrud and Ottilia Adelborg on the front porch of their home. Owner: Lars Liss.
In 1907, the new home of the Adelborg sisters was completed. They all moved in a year later. Maria was 59 years of age, Gertrud 55 and Ottilia 53. This is where they met, the cultural celebrities of their time, for discussions, social gatherings and recreation. The Zorns and Larssons, Elsa Beskow, Alice Tegnér, Märta Måås-Fjetterström, Hilma af Klint… Karin Larsson was a regular guest, an artist friend from their time as students. Emma Zorn also became a frequent guest and financier. Thanks to her, central heating and WC were installed. The sisters struggled all their lives trying to make ends meet. Gertrud, who had a great interest in gardening, planted an orchard and a vegetable garden to extend the food supply. Sisters Anna and Lotten Falk lived next door with Clara Wahlström. Together with Gertrud Gussander (Dalecarlia’s first female doctor), they all came to have a lasting impact on Gagnef.
Foto: Ola Bannbers. Fyra kvinnor utanför klädstugan 1918. Tillhör Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga.
Image: Ola Bannbers. Four women outside the Clothes Storage 1918. Owner: Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga.
Like Artur Hazelius and many cultural celebrities of their time, Ottilia Adelborg wanted to preserve the culture that was disappearing during the 19th century. By collecting objects, documenting customs and traditions, their memory was preserved for the next generation.
Ottilia Adelborg was involved with preserving the popular cultural heritage from early on, particularly the unique lace-making technique that fewer and fewer were mastering. Thanks to the establishment of a lace-making school, she encouraged a young generation to pass on the tradition while also providing the young lace-makers with an income and a profession.
The next initiative was the open-air museum of Gagnefs Minnesstuga. Together with her friends buildings, objects and funds were collected to realise this dream. In 1909, the work was completed and was given as a gift to the people of Gagnef. This is a place for remembering and to be reminded of your history. The by-laws from 1909 state that at least two board members have to be women. And so it is to this day.
Foto: Elin Köpman. Uppdragning av sista kyrkbåten på flottbron 1919. Tillhör Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga.
Image: Elin Köpman. Pulling up the last church boat on the floating bridge in 1919. Owner: Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga.
”Gagnef was for me the best on earth and the best on earth was mine.”
The location of open-air museum “Minnesstugan” on the slope to the river was carefully chosen. The view was exquisite. The mountains and summer pastures in the distance were places where Ottilia Adelborg and her friends went for long walks. Down by the Dal River is one of Gagnef’s floating bridges. It is open to motor traffic, while the oldest preserved bridge is at Österfors and only open to pedestrians and cyclists.
It is called a floating bridge because it floats on pontoons. It rises and sinks with the water levels and is a common way of building bridges along the Dal River.
The Dal River used to be important transportation routes, while at the same time distancing the villages from each other. People needed to transport themselves, their livestock and goods across the water. In older times there were ferries crossing the rivers, later replaced by floating bridges.